Around the World in Eighty Days

Världen vägrar att samarbeta. När den indiska järnvägen tar slut halvfärdig köper Fogg helt sonika en elefant, och i skogen bortom räddar han en ung änka, Aouda, undan ett tvångsoffer; hon sluter sig till sällskapet medan det rusar vidare mot Hongkong med tåg och ångbåt. Tätt i hälarna följer Fix, en liten skarpögd Londondetektiv övertygad om att denne behärskade herre är en bankrånare på flykt, ständigt sysselsatt med att ordna ännu en försening. Och så finns Passepartout, en före detta akrobat, trogen och otursförföljd, indragen i varje katastrof som vägen har att erbjuda. Han hade önskat sig ett stillsamt liv.

Verne skriver alltihop som vore det på en och samma gång en kontobok och ett stoppur, tätt av avstånd och kostnader och tidtabeller, med ett stopp vid varje ny plats för en sida geografi innan prosan åter bryter upp i rörelse: segel som prasslar likt vita vingar genom en tyfon, hundra siouxindianer som störtar upp på ett tåg i fart, ståltrossar som sjunger likt fiolsträngar tvärs över snön. Kvickheten löper under det hela, torr och uttryckslös, och de flesta storslagna gester reduceras till enkel aritmetik.

Det som ändå dröjer sig kvar är den tystare aritmetiken: mannen som har mest att förlora är den lugnaste, detektiven som avser att snärja Fogg finner sig ta emot ett knytnävsslag för att skydda honom, och någonstans mellan Bombay och Atlanten blir en resa som företagits för ett vad till något som dess hjälte aldrig hade tänkt att skriva in i sitt schema. Huruvida åttio dagar räcker till är en fråga om timmar — och Fogg räknar dem förstås.