Peter Pan

Det som följer är flykt. Peter lär Wendy, John och Michael att lämna marken och för dem med sig mot Landet Ingenstans, en ständigt föränderlig ö som är unik för varje barns sinne, och som de känner igen vid ankomsten som om de återvände hem snarare än upptäckte den för första gången. Där nere väntar bortkomna pojkar, älvor, sjöjungfrur som bara håller av Peter, och pirater. Ett litet hus byggs runt Wendy, och pojkarna ber henne enträget att bli deras mor. En fingerborg får duga i stället för en kyss och kommer, längre fram och ömt, att betyda långt mer än så.

Barrie berättar det med en sagoberättares värme, lutar sig fram för att anförtro sig, medger gränserna för vad han kan säga och stannar ibland upp för att förundras över sin egen skapelse. Varje gång ett barn säger 'jag tror inte på älvor' dör en älva, varnar Peter, och boken rymmer just den blandningen av lek och verkligt allvar: mod, spelglädje och en pojke som glömmer bort de han älskar.

Under äventyret löper något stillsammare: smärtan hos ett barn som inte kan, inte vill växa upp, och en mor som håller barnkammarfönstret öppet för alltid.